Jag står här, år 2025.

Platsen jag har framför mig visar tydligt, genom sin form och sina material, att den skapades för ett helt annat samhälle. På sätt och vis bildar den en egen ficka, i tiden. Vilket också betyder, att det löper en osynlig tidsaxel mellan oss.

Om jag verkligen vill förstå den här Platsen måste jag nog börja följa den tidsaxeln. Gå bakåt i tiden. Söka i arkiv, och lära mig mer om hur man tänkte den gången när Platsen ”föddes”.

Men den här tidslinjen går inte bara bakåt: något händer nämligen ju längre man följer en tidslinje bakåt. Den gör en mental vurpa – och delar sig i två.

Den ena tidstråden vrider sig och börjar peka framåt igen – mot mig, och mot dig som läser detta. Vi får förklaringar till varför vi har blivit dem vi är, i dag. Men vi får också perspektiv, som pekar ännu längre fram, mot den horisont som vi redan nu anar - är oundviklig.

Den dubbla tidslinjen är ett banalt men grundläggande villkor för det här konstprojektet:

Mitt arbete kan aldrig bara ta form som en backspegel.